ɫɫ��

“I början av 1990-talet bodde jag i över fyra år i USA med min familj. Sedan ville vi återvända till Europa, närmare vårt hem Finland. Jag var anställd av Genencor, ett finskt-amerikanskt bioteknikbolag som tillverkar industriella enzymer. Bolaget hade ett forskningscentrum i den nederländska staden Delft, där jag började som forskare. Jobbet var intressant och utmanande, och det gjorde mig entusiastisk. Vi planerade att bo åtminstone fem år i Nederländerna.

Mindre än ett år senare slogs de här planerna i spillror. Genencor beslöt sig för att stänga ner sin forskningscentral i Europa och flytta allting till USA. Det var för dyrt att hålla igång ett andra centrum på andra sidan världen. Situationen såg lovande ut när vi flyttade till Nederländerna, men i affärsvärlden kan allt ändras över en natt.

Vår familj erbjöds möjligheten att flytta till Kalifornien, men vi ville inte det. Internationella flyttar är utmanande, vilket vi hade erfarenhet av. Med tanke på barnens skolgång måste vi också fundera på vad som var vettigast. Vi beslöt oss för att återvända till Finland, så jag började söka jobb.

Jag är expert inom bioteknik, och området var på uppgång. I Finland grundades det bland annat bio-cities. Jag trodde att jag skulle bli forskare inom industrin, men verkligheten var kärv. Det fanns knappt några jobb inom industrin. Om jag lyckades komma på arbetsintervju kunde jag få höra att jag var för gammal. Året var 1997, då var jag under 40 år gammal. Det var förbluffande, jag ansåg mig inte alls vara gammal. Men under förra årtusendet fick man säga så under en arbetsintervju!

En vän uppmanade mig att söka Finska Akademins stöd för återvändande forskare. Genom det stödet kunde jag utföra forskning vid VTT. Inte heller där fanns möjlighet att ge mig lön direkt, det fanns inga lediga platser.

Jag gjorde en stödansökan och vid Akademin uppskattades det mycket. Tyvärr var det årets budget slut redan i maj, så de uppmanade mig att söka på nytt nästa år.

Jag är så pass rastlös att jag inte ville bli och vänta. Dessutom hade jag redan inlett mitt arbete vid VTT, då Akademins understöd tedde sig relativt säkert. Som tur var stötte jag på forskarprofessor Liisa Viikari. Hon satte fart och lyckades på nolltid fixa ett års finansiering för min forskning. 

Från det, i början oavlönade, jobbet inleddes min karriär på VTT och fortsatte sedan lyckligt i 21 år. Inom forskning är en dylik början knappast ovanlig, men jag skulle inte önska en liknande situation för någon annan.”

Text: Paula Haikarainen. Bild: Kalle Kataila.

Artikeln är publicerad  (issuu.com) i april 2019.